Syntetisk uttalsförbättring - två experiment med korrigerad duration i betonade stavelser

Obs. Detta är en kort sammanfattning. Den som vill läsa uppsatsen i dess helhet kan kontakta mig per e-post.

Bakgrund och syfte
Den undersökning som jag tänker berätta om är min D-uppsats i fonetik vid Umeå universitet. Den är en uppföljare till två tidigare studier, varav den ena (Thorén 1998) också finns sammanfattad på min hemsida.

Jag och många kollegor har nu ett par decennier kunnat fascineras av hur vackert våra invandradeelevers svenska uttal klingar, när vi undervisar dem efter principen: "Gör en kraftig förlängning av rätt ljud i betonad stavelse". Detta är i enlighet med vad Olle Kjellin, Robert Bannert och jag själv fört fram under ett antal år. Denna basprosodiska princip kan sedan byggas på med vacker svensk melodi och vackra svenska vokal- och konsonanatljud.

Jag ville i den aktuella undersökningen ytterligare testa hur väl den här basprosodimodellen stämmer överens med vanliga människors preferenser, dvs. vanliga människor som inte är fonetiker eller lärare i svenska som andraspråk. Basprosodimodellen innebär förtydligat att betonade stavelser är betydligt längre än obetonade, och att längden i de betonade stavelserna ligger antingen hos vokalen, som i tal eller hos konsonanten, som i tall. Principen med antingen lång vokal + kort konsonant, eller kort vokal + lång konsonant, kallas komplementär längd och är känd sedan länge, men frågan är hur effektivt det är att ha den principen som ett grundläggande förbättringsverktyg för bruten svenska i undervisningen.

Man kan ju tycka att det bara är att vara nöjd om ett arbetssätt fungerar, men om man vill sprida idéerna är det bra om man kan uppvisa några objektiva resultat (om sådana nu alls existerar). Jag tror alltså att jag i undervisningen bara överdriver längden på vissa ljud och att jag gläds åt att eleverna förlänger samma ljud. Vad jag då inte vet är exakt vad som händer med mitt eget eller elevernas uttal. Jag kanske själv ändrar både melodi och t.ex. vokalkvalitéer, som eleverna imiterar och det är kanske massa annat än längdförhållanden som jag gläds åt i deras uttal när "basprosodin" kommer tillbaka till mina öron. För att testa om förlängningen i sig är ett bra reparationsverktyg, måste man hålla övriga variabler konstanta, dvs. man får se till att inget annat förändras, och man bör testa det på folk som inte är "yrkesskadade".

Claes-Christian Elert kartlade i sin avhandling (1964) mycket noggrant hur den svenska kvantiteten tar sig uttryck, mätt både i millisekunder och även relativ längd hos vokal i förhållande till konsonant. Elert mätte inte längden (durationen) hos de övriga ljuden i de undersökta orden, men såväl jag själv (Thorén 1982), som Strangert (1985) och Eriksson (1991) har konstaterat att betonade stavelser i svenska är betydligt längre än obetonade.

I den undersökning som jag ska redogöra för nu, användes en polsk talare som uttalade några fraser på svenska. Polska är ett språk som saknar kvantitet, dvs. det kan inte bli några betydelseskillnader för att något ljud är långt eller kort, och i den polske talarens svenska kunde jag inte höra tillstymmelse till längddistinktioner. Jag har sedan på digital väg förlängt îrättî ljud i polackens svenska och hypotesen är att svenska lyssnare kommer att tycka att polackens svenska uttal blir bättre när han förlänger "rätt ljud i betonad stavelse", och att de kommer att bli ännu säkrare i sitt val när jag förlänger de aktuella ljuden ytterligare.




Genomförande
Jag valde följande tre yttranden med den polske talaren, från det s.k. Brytningsarkivet (Bannert 1980). Understrukna bokstäver representerar de ljud som ska vara långa enligt svensk fonologi:

1. Hennes näsa
2. Sätter sig
3. Kanel och socker

Innan jag började manipulera de tre yttrandena spelade jag in mig själv och min kvinnliga handledare när vi uttalade de tre fraserna, så att vi fick ett jämförelsematerial med genuint svenskt (i detta fall stockholmskt) uttal.

Med hjälp av talsyntes producerade jag sedan vardera 4 versioner av de två första yttrandena; en intakt version, och 3 där ä i näsa, resp. t i sätter fick sin längd (duration) ökad med 75%, 100% och 125%. Det sista yttrandet fick sammanlagt 10 versioner, då jag först gjorde 3 versioner med förlängning av endast vokalen e i kanel med 75%, 100% och 125%, och sedan k i socker med samma procenttal, och till sist 3 versioner med samma förlängningsserier av både e i kanel och k i socker. Yttrandena presenterades parvis för lyssnarna, så att varje version av förlängt yttrande spelades upp alldeles före eller efter den intakta versionen av samma yttrande. Varje parjämförelse upprepades sex gånger för att det skulle gå att avgöra om lyssnarna var säkra i sina val. 16 infödda svenska försökspersoner fick lyssna på de sammanlagt 90 yttrandeparen, och för varje par markera vilket yttrande som hade "det bästa svenska uttalet". Försökspersonerna fick veta att det alltid fanns en uttalsskillnad mellan yttrandena i ett par, men inte vad som var ändrat.

Eftersom svenska med polsk brytning innehåller - förutom avvikelser i längd - en mängd andra avvikelser ifrån den svenska uttalsnormen, vilka kan förvilla lyssnaren, gjordes en parallell studie där jag använde mitt eget inspelade uttal av de tre yttrandena. Sedan manipulerades dessa, så att alla språkljud i mitt uttal fick exakt samma längd (duration) som hos polacken, inklusive serierna med 75%, 100% och 125% förlängning av de språkljud som skulle vara långa. Här kan vi tala om återställd längd på "rätt ljud". Det blir ytterligare 90 par yttranden som presenterades för 16 andra infödda svenska lyssnare.

Resultat
Av de sammanlagt 1440 svaren i experimentet med den polske talaren, föll 68% på den förlängda versionen och följaktligen 32% på den intakta versionen. Detta visar att versioner med förlängda ljud föredrogs i något högre grad. Vitsen med de 6 presentationerna av samma jämförelse kommer nu in. Har försökspersonen röstat på förlängd version 5 eller 6 gånger av 6 möjliga, kallas det för ett säkert val för hypotesen. Motsvarande gäller val mot hypotesen. Svar som innehåller mindre än 5/6 övervikt åt något håll sorteras bort som "osäkra". Det sammanslagna resultatet för det "polska" försöket blir då 47% enligt hypotesen, 9% mot hypotesen och hela 44% osäkra.

Motsvarande siffror för försöket med svensk talare var (för samtliga 1440) 85% enligt hypotesen och 15% mot. Sammanslaget till säkra och osäkra, blev det 74% enligt hypotesen, 3% mot hypotesen och 23% osäkra. Det verkar med andra ord som om det var lättare för försökspersonerna i detta andra försök med svensk talare, att både välja säkert och att välja enligt hypotesen.

Försökspersonerna verkade inte få det lättare med större förlängningsgrad (tvärtemot vad jag hade trott). Det fanns en liten tendens till ökad säkerhet, men den gynnade inte alltid de förlängda versionerna. Försökspersonerna verkade uppskatta vokal- och konsonantförlängning lika mycket. Allra mest positivt valde de när både vokal och konsonant var förlängda i samma yttrande (kanel och socker).

Osäkerheten var inte jämnt fördelad bland försökspersonerna, utan det var ett fåtal som stod för en stor andel av de osäkra valen, och ett fåtal som hade gjort nästan 100% säkra, hypotesenliga val.

Slutsats och diskussion
Min huvudsakliga slutsats av studien är: Om man åstadkommer (eller bibehåller) ordentlig längd på rätt ljud i betonad stavelse, höjer/behåller man kvalitén på det svenska uttalet, men det behövs troligen fler typer av förbättringar för att bruten svenska ska anses radikalt förbättrad. Man kan också uttrycka det så här: I den mån de svenska lyssnarna hörde någon skillnad, så tyckte de att den förlängda versionen lät bättre.

Varför var då osäkerheten så stor, i synnerhet i försöket med polsk talare? Ett viktigt skäl är rimligen att lyssnarna inte visste vilken egenskap i uttalet de skulle lyssna efter, utan bara skulle bedöma vad som lät bäst. Som svensk har man ju säkert en färdig föreställning om hur perfekt infödd svenska ska låta, men hur ska "perfekt svenska med polsk brytning" låta? Att den polske talaren har en mängd andra avvikelser från svensk uttalsnorm bidrar säkert till att lyssnarna fick svårt att höra skillnad.

Att graden av förlängning spelade så liten roll är inte märkligt om man ser till de produktionsdata jag såg hos mitt eget svenska uttal och Elerts material. De durationer som mina 75%, 100% och 125% förlängning gav upphov till, ligger väl inom den variationsvidd som naturlig svenska uppvisar för fonologiskt långa ljud i förhållande till korta.

Att vokal- och konsonantförlängning bedömdes lika, stämmer både med min pedagogiska erfarenhet, och det faktum att alla betonade stavelser i svenska ska vara längre än de omgivande obetonade. Då krävs den komplementära konsonantlängden för att t.ex. första stavelsen i SOCKer ska bli lång.

Eftersom språkmaterialet i undersökningen var så begränsat, får man vara försiktig när man tolkar resultatet, men det finns inget i det som talar emot de basprosodiska principerna. När jag själv lyssnar på bruten svenska där basprosodin/rytmen stämmer, kan jag följa med innehållet utan att störas av bristerna. För att komma åt den känslan i en undersökning behövs sannolikt längre talsekvenser och andra frågor till lyssnarna. Jag hoppas att fler försök kommer att kasta mer ljus över "längden som uttalsmedicin". Till dess kommer jag att fortsätta att ha längden som huvudnummer i min egen undervisning, och jag tänker göra ytterligare experiment med den komplementära längden


Referenser
Bannert R. 1980. Svårigheter med svenskt uttal: Inventering och prioritering. Praktisk lingvistik nr 5. Institutionen för lingvistik, Lunds universitet.
Elert C-C. 1964. Phonologic Studies of Quantity in Swedish. Uppsala, Almqvist & Wiksell.
Eriksson A. 1991 Aspects of Swedish Speech Rhythm. Department of Linguistics, University of Göteborg.
Strangert E. 1985. Swedish Speech Rhythm in a Cross-Language Perspective. Acta Universitatis Umensis. Umeå.
Thorén B. 1982. Svenskans rytm. Om betonade stavelsers förlängning i två spansktalande invandrares svenska. C-uppsats vid institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.
Thorén B. 1998. Komplementär längd som uttalspedagogisk princip. Ett försök med digital korrigering av duration. C-uppsats vid institutionen för nordiska språk, Umeå universitet